Tänkte vinkla lite på min systers inlägg.
Felicia skrev idag ett inlägg om våltäkter och om rädsla att på mörka ställen på natten. Ja diskuterade detta med en vän nyligen. Hon och många andra mina vänner vill inte gå där det är mörkt, även ganska tidigt på kvällen. Om de alls vill gå ut.
Visst får jag hjärtat i halsgropen om jag befinner mig på en mörk gränd sent och hör steg bakom mig. Visst väljer jag också den ljusare vägen, ibland. Men oftast för att jag vet att det är bättre så. Inte för att jag är rädd. Jag blir jag arg på mig själv för att jag går på en mörk väg mitt i natten. samtidigt vägrar jag låta tanken på att kanske möjligtvis bli våldtagen eller dyl hindra mitt liv.
Men borde jag ändå? Borde jag ta den längre vägen hem för att den är ljusare?
Den dagen då jag faktiskt blir våldtagen eller rånad borde jag då skylla mig själv?
Det är tanken som får mig att ibland ta den längre ljusare vägen hem, för jag vet att den dagen, om det någonsin händer, kommer jag att skylla på mig själv! Det fel. Jag blir arg på mig själv för att jag tar den ljusare vägen hem. Dilemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar