Saker man kanske inte tänker på...

I livsåskådning har jag just skrivit ett projekt om feminism, jag skrev delvis om kvinnors situation i dagens läge. Det gav mig en tankeställare.

Här är några av punkterna jag tog upp:

- Slutet av 2006 gjordes en undersökning mellan 117 länder för att jämföra jämställdheten länder emellan, Sverige rankades som nummer ett. I världens mest jämställda land tjänar kvinnorna fortfarande bara 83% av männen lön.

-70% av de som lever med under en dollar per dag är kvinnor.

- I Asien fattas de miljontals av flickor. Många flickor aborteras eller blir lämnade för att de efter födseln.

-2/3 av de barn som förvägras skolgång är flickor.

-Sexhandeln inbringar årligen 5-7 miljarder dollar. Majoriteten av offren är flickor.

-80% av världens flyktingar är flickor.

-Miljontals våldtäkter sker årligen världen över. Både i industri- och utvecklingsländer. De allra flesta offren är flickor.

-5000 kvinnor dödas årligen i hedersmord.

-200 miljoner kvinnor världen över saknar preventivmedel.

Visst blir man frustrerad?

Fortsätter på min systers tråd..

Tänkte vinkla lite på min systers inlägg.

Felicia skrev idag ett inlägg om våltäkter och om rädsla att på mörka ställen på natten. Ja diskuterade detta med en vän nyligen. Hon och många andra mina vänner vill inte gå där det är mörkt, även ganska tidigt på kvällen. Om de alls vill gå ut.

Visst får jag hjärtat i halsgropen om jag befinner mig på en mörk gränd sent och hör steg bakom mig. Visst väljer jag också den ljusare vägen, ibland. Men oftast för att jag vet att det är bättre så. Inte för att jag är rädd. Jag blir jag arg på mig själv för att jag går på en mörk väg mitt i natten. samtidigt vägrar jag låta tanken på att kanske möjligtvis bli våldtagen eller dyl hindra mitt liv.
Men borde jag ändå? Borde jag ta den längre vägen hem för att den är ljusare?
Den dagen då jag faktiskt blir våldtagen eller rånad borde jag då skylla mig själv?

Det är tanken som får mig att ibland ta den längre ljusare vägen hem, för jag vet att den dagen, om det någonsin händer, kommer jag att skylla på mig själv! Det fel. Jag blir arg på mig själv för att jag tar den ljusare vägen hem. Dilemma.

Hej på er!

Tänkte att en hälsningsfras var en bra ide eftersom jag ny här! Nå nu undrar ni kanske vad jag skall komma med eftersom detta blir ju egentligen de första "riktiga" inlägget på denna nyfödda blogg! Så vad skall jag skriva om?? Jo just de som dyker upp i min hjärna, vilket tro mej, kan vara precis vad som helst! :)


Igår kväll när jag (och tack gud min bästa vän) gick genom ett mörkt och definitivt kallt Åbo, kunde jag inte låta bli att tycka det var obehagligt. Särskilt som min min vän som studerar till elektriker, berättade att dom just haft i skolan om hur man skall ställa in lamporna i parker för att förhindra våldtäkter. Tänk att de faktiskt finns studier på hur lamporna skall vara inställda...

Så när vi gick igenom parken vi skulle igenom var det verkligen med raska steg. Jag kände mig så fånig, varför skall jag behöva vara rädd? Varför är jag rädd? Varför är enklare att svara på. Jag är rädd för att man allt för ofta får höra om våldtäkter och andra våldsbrott (och även om de flesta våldtäkterna sker i hemmet, så är de ju "parkvåldtäktsmannen" man är rädd för, eller hur?) . Det kan förstås mycket väl hända att jag bara tycker de är obehagligt att gå ensam i mörknet i t.ex. Åbo eftesom jag själv kommer från en så liten ort. Hemma i lilla Nagu är jag absolut inte rädd att gå ensam! De kanske ni som bor i städer svara på..? När jag gick där, började jag tänka på hur rent av äkligt de måste kännas för alla helt osyldiga män som man möter som kanske t.o.m. märker att kvinnan de möter blir rädd när man kommer, hon kanske ökar takten, tar ett hårdare tag om sin väska... Jag skulle hata det!

Tänk att någon skulle vara misstänksam mot en fast man egentligen bara är påväg hem från t.ex. en kväll med vännerna. Någon kan tycka det är väldigt onödigt att oroa sig över att gå ensam i mörknet, jag menar hur stor är egentligen chansen att något skall hända?? Kanske inte så stor, jag vet inte... Men något vi alla iaf kan enas om är att de är hemskt onödigt att det skall finnas skäl för sådan här rädsla.

Ja, de där var dagens funderingar från mig.

// Felicia

En ny blogg-

ännu en blogg.

Varför?

En fix idé.

Förrut har det känts lönlöst att ge sig in i blogghavet, som att drunkna men ja, varför inte försöka? Vi känner att vi har en åsikt värd att förmedla.

Vi är Ronja och Felicia, 18 och 16 år. Idag bor Ronja i Åbo medan Felicia bor kvar hos familjen i Nagu. När vi bodde tillsammans var vi ofta osams av samma anledning som vi idag väljer att skapa denna blogg- vi är fulla av åsikter.

Vi är olika- men ändå så lika.
Systrar.

Felicia och Ronja